Örnskugga

Publicerad av Arena förlag 1997.

Av förklarliga skäl
har du aldrig sett
den ensliga eken snurra
ett helt varv
bara för att roa sig själv
så fort du vänder ryggen till

Dagsmejan
unnar isen glädjen
att åter
bli till vatten

Det är så sent på hösten
så långt lidit
att till och med gryningen gråsprängd
vänder sig och somnar om
ovillig att hasa och snubbla över hyggena
Mina fötter plöjer som två nerlastade pråmar
i ett hav av löv
Det glesnar i trädens kronor
och tystnaden får mer plats för sin uppgift:
– Att balansera världens buller
Tystnaden får mig att känna att verkligheten
är så mycket större än min förmåga att gestalta den
att jag med ena örat
kan höra räven vända sig i lyan med andra örat
ivrigt spetsat emot vintern